Jag fick en fråga om hur jag ser på olika bibelöversättningar av Johnny Lithell, och jag ska försöka svara på dem och kanske lite till…
Kan man avgöra en bibelöversättnings kvalité utifrån dess målsättning inför arbetet?
Nej så enkelt är det ju knappast – och jag var kanske lite väl kategorisk i mina formuleringar, faran med att formulera sig på nätet… Men i mitt resonemang låg tanken att Bibel 2000 ligger närmre grundtexten, i alla fall på så sätt att den försöker att få mig som läsare att höra vad de som läste först hörde. Det skulle kunna sammanfattas som att den bättre tolkar hebreiskan än åtminstone 1917-års översättning. 1917 och Folkbibeln ligger närmre i syntax – vilket inte alltid bidrar till läsbarheten. I bägge fallen hamnar det hermeneutiska arbetet ändå mycket på läsaren. Den mest litterala översättning jag läst är nog ändå Åkessons, som är väl känd bland de som läser grekiska som en sorts ”läxhjälp”… Men inte ens den litterala översättningen är fri från tolkningar, evigheten ,som begrepp och idé, har han valt bort och översätter konsekvent med tidsåldrar. Det finns säkert fler begrepp som han väljer bort, men det är det enda jag minns just nu.
Det jag var ute efter i mitt inlägg om nyklassicism, var egentligen att hävda att ”läsa utan tolkning” är omöjligt. Och det hävdar jag fortfarande. Dessutom hävdar jag att det är viktigt att få hjälp i sitt tolkande. Visserligen så finns det översättningar som lämnar mer eller mindre hermeneutik åt sina läsare. Levande Bibeln, som ju inte alls är någon översättning utan en parafras, och liknande tar ju uttryckligen in tolkningen i sin text. Detta är dock inte någon gradering av översättningar – mer en fråga om att man ska vara medveten om vad man läser.
Dessutom finns det en hel räcka med andra omständigheter som påverkar vilken text vi i slutändan läser och försöker att tolka. Tex 1917 års översättning baserade sig på KarlXIIs bibel, som i sin tur baserade sig på Gustav Vasas bibel, vilken var en översättning av Luthers bibel på tyska – vilken i sin tur hade textus receptus som sin grund.
Det här blir ju mest viktigt för teologer – så hur ska den som inte läst teologi kunna läsa Bibeln? I ödmjukhet och i sammanhang – dvs inte dra slutsatser från enskilda verser. Och när man kommer till något som är svårt att förstå eller som man vill använda som argument, kolla mot andra översättningar och med någon som läst lite mer. Dessutom behöver vi alla läsa och tolka vår Bibel tillsammans med andra under den Heliga Andens ledning.
Kom gärna med frågor och tillrättalägganden…/ Magnus
Pastor i Rissne 
Oj, vad ambitiöst med ett eget inlägg som svar på min fråga nedan. Kul!
Inte för att det egentligen spelar någon större roll (utan för att jag mest vill visa min entusiasm över inlägget), men jag blir ändå lite frågande: Bibel2000 ligger närmare grundtexten enligt din uppfattning, men 1917 och folkbibeln närmare syntaxen? Jag tror att vi är överens om att 1917 och folkbibeln ligger närmare den ursprungliga texten, ord för ord, oavsett vad vi väljer att kalla dessa? Och att Bibel2000 gjort ett större ”hermeneutiskt hopp” i sitt försök att tillgängliggöra texten för läsaren?
Definitivt är vi överens om att ingen läser utan att tolka. Men innebär det att alla tolkningar är lika värda? Kanske inte.
Jo det var kanske lite väl ambitiöst, men jag gillar ju såna här diskussioner…
Jag tänker mig att det vi är ute efter är lite olika saker. Bibel 2000 gör ett större hermeneutiskt hopp, men i försöket att få oss att höra det som de ursprungliga läsarna hörde… Helt enkelt att göra större rättvisa åt texten på svenska. Det får ju till exempel till följd att man i en GT text inte skriver in en förståelse som förutsätter en vetskap om NT. Nu gör man en del dumma val i den här andan, det medges – och i ärlighetens namn är det ju en försvinnande liten del av textmassan som det blir skillnader i.
Du frågar om alla tolkningar är lika värda? Svår fråga att svar på utan att tvingas peka finger åt nåt håll. Egentligen tänker jag nog utifrån det resonemang som Walter Brueggeman för i sin ”A theology of th Old Testament”. Han tänker sig GTs vittnesbörd som en kör. Sanningen ligger inte i några enskilda stämmor eller röster, utan i ackordet. I denna klang finns dissonanser likaväl som harmonier, men de behövs alla för att ackordet ska bli rätt. Så tänker jag mig även i fråga om tolkningar av bibeltexten. Ingen av oss sitter i alla stämmor, utan vi behövs alla för att ackordet ska bli komplett.
/ Magnus
Jag känner inte till kör-analogin, även om jag är mycket väl bekant med Brueggemann. Visst finns det en poäng i analogin, såtillvida att vi bör vara vaksamma på spektakulära tolkningar. Däremot tycker jag att den haltar, i bemärkelsen att massan alltid har rätt. Jag tror, bestämt, att alla de heliga tillsammans bör läsa och tolka. Men jag tror också att det finns tillfällen då en eller ett fåtal kan se sanningar som massan missat. Ibland behövs lite reformationsbrus, liksom.
Samtidigt ser jag verkligen problemet: vem kan avgöra vad som är sund reformation eller en spektakulär (och därmed förklastlig) tolkning?
Hmm… det är en intressant fråga. Och tillämpningarna många. Ta till exempel denna infekterade och missförstådda fråga om samkönade äktenskap. Tolkningen är ju otvetydigt ny, kyrkohistoriskt sett. Men är det en spektakulär tolkning (som den ena sidan hävdar) eller är det ett friskt reformationsbrus (som den andra sidan hävdar)?
Med reservation för ett lite svepande resonemang… skyller på alltför ivrig digital social kommunikation.