Det här med öppenhet alltså…

Jag har under den senaste tiden funderat väldigt mycket över det här med öppenhet. Under många år har jag sett det som fundamentalt att ett samhälle såväl som en kristen församling måste innehålla en mångfald av erfarenheter, idéer och uttryck. Att vara enformig och enfaldig är aldrig en bra väg, utan just enformigt och enfaldigt. Fast de där tankarna maskeras allt som oftast som att dra åt samma håll, enighet, att dela grundläggande värderingar och liknande.
Visst finns det något lockande i detta. Det är ju så mycket enklare om alla bara kunde sluta komma med förvirrande idéer, sluta tänka annorlunda och bara inse de grundläggande sanningarna om vad som är bäst i förhållande till tro/kultur/beteende/… (fyll på med vad du vill). Men den vägen leder rakt i fördärvet menar jag. Den vägen leder till utplåning.
Min tro är nog den djupaste sanningen om mitt liv. Jag vill och försöker så långt jag bara kan att vara sann och överlåten i min tro. Men den går inte att förenkla och renodla. Det är ju till och med i grunden så att inte ens flera tusen år av kristen tro lyckats komma fram till gemensamma grundläggande sanningar som hela tiden fungerar. Ta bara detta att beskriva Gud. Inte ens då går det. Det närmaste vi lyckas komma som kristna är tre motsägelsefulla sanningar som är sanna samtidigt. Gud är Fader, Son och Ande. Och kärlek. Och nåd. Och sanning. Och… ja du ser vart åt det barkar.
Men av och till så dyker de upp, de där rörelserna som menar sig ha funnit all sanning. Och som jag ser det så är de i grunden två, som verkar så diametralt motsatta, men ändå delar så mycket.

Den ena är konservativfundamentalisterna. De som vill just enhet och ser mångfalden som ett hot. De som menar att det finns mer eller mindre andliga uttryck för tro. De som säger att Jesus måste nämnas i en sångtext för att den ska vara kristen. Sökandet efter det rena, det ursprungliga, blir det i allt centrala. Enkla lösningar och helst utan någon som helst insats från människor utan övernaturlighet i allt. Tron bryts ner till några enkla sanningar som skall SÄGAS. Om man använder rätt sorts signalord så är allt bra.

Den andra rörelsen är liberalfundamentalisterna. De som vill dekonstruera liv och tro. De som börjar i sina teorier (marcionism, gnostisism, marxism, vilkensomhelstism…). Tron skall bli ren och ursprunglig. Jesus var den förste xxxisten och allt han sa ska tolkas utifrån våra teorier. Den mänskliga naturen är ful och elak och skall via teoriernas resonerande Jesus stävjas. Tron bryts ner till några enkla sanningar som skall SÄGAS. Om man använder rätt sorts signalord så är allt bra.

Tänk om ingen av dem har rätt? Eller kanske ännu hellre, tänk om båda rörelserna är sanna samtidigt? Tänk om båda dessutom bara är en liten del av det som tron och att leva som Jesu lärjunge faktiskt innebär.
Jag tror på mångfalden och öppenheten. Vi behöver både konservativfundametalisterna och liberalfundamentalisterna. Men vi behöver också alla andra tankar och idéer om tro.
Det vi inte behöver är stängda dörrar, enkla sanningar och signalord. Vi får aldrig bli så övertygade om vår egen förträfflighet att vi tar oss rätten att bedöma om andra har rätt eller fel.

Jag har som sagt kämpat mycket med öppenhet den senaste tiden. För min del så ÄR det viktigt att mångfalden av idéer kulturer och tankar får plats, att samhälle och församling är en palett med alla färger. Men hur öppnar man dörren för de de som vill ta all plats? Hur får man med sig dem som bara vill att paletten ska vara röd?
Jag vet ärligt talat inte. Hjälp mig.

Lukas 6:37-38
Döm inte, så skall ni inte bli dömda. Förklara ingen skyldig, så skall ni inte dömas skyldiga. Frikänn, så skall ni bli frikända. Ge, så skall ni få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall ni få i er mantel. Med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Bunta ihop dem…

1968 – samma år som jag föddes – skrev Beppe Wolgers en monolog som framfördes av Lars Ekborg. Bunta ihop och slå ihjäl dem – var den återkommande frasen. Dåförtiden så ansågs den så på gränsen till det acceptabla att den inte kunde spelas i radio utan varning. Skivan som den kom ut på dödskallemärktes. Den monologen var rolig just därför att den tänjde gränserna och sa sånt som var totalt absurt. Då. Tiderna förändras. Nuförtiden dyker bunta ihop dem mentaliteten upp i vart och vartannat inlägg på facebook, i kommentarer på nätforum och tidningar. Man rasar mot den anonyma, ihopbuntade fienden. Vänsterelement rasar mot den grå massan poliser, brunradikaler mot de kulturberikande, medelklassen mot de bortskämda invandrarna… Och ungdomar kastar sten på samhället, dvs polisen, brandkåren och ambulanspersonalen. Alla försvarar sin hållning genom att bunta ihop… Det ingen verkar inse är att man i allt avhumaniserar sig själva, vänner och fiender.
En viktig del i att vara människa är att vara en person med ansvar för sina handlingar. Det går tyvärr inte att kasta sten på samhället, man kastar på en människa – oavsett hur utsatt man än är i sitt utanförskap så är man ansvarig för den handlingen. Polisen som siktar med vapnet siktar inte på en demonstrant eller huligan utan på en människa av kött och blod – och bär också sitt ansvar för den handlingen. De som står vid sidan av och uppviglar och försvarar – är likaledes ansvariga aktörer. Vi som i tystnad vänder bort blicken medan människovärdet blir bespottat av röd-brun-blå-grön-rosa ideologier – bär också vi vårt ansvar.
För varje dag som går, brand för brand, sten för sten, polischock för polischock låter vi vårt samhälle bli allt kallare och mindre mänskligt.
Det finns inget försvar för att kasta sten på en annan människa. Det finns ingen nåd för ett samhälle som möter sina ungdomar med batongslag.

Ni som nu gnäller på facebook och kommentarsfält över polis eller ungdomar… Sluta bunta ihop. Ta ditt ansvar, se människan i mängden. Ecce homo.
Kan vi återbörda Beppes monolog till att vara ironisk humor?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Galor i all ära – eller är pengar mål eller medel?

Det började med en twitterkommentar, som sedan blev en lång diskussion. Så lång en diskussion nu blir på 140 tecken per inlägg. Det handlade till att börja med om fenomenet att ge en
gillamarkering på facebook så att ett företag eller nån kändis skänker pengar till välgörenhet. Det har ju hållit på ett tag det där, om du klickar på min sida så skänker jag till xx-fonden för varje klick. Men vad gör det med oss om vi börjar tro att det är så vi delar med oss? Det är en fråga väl värd att ställas. Tyvärr går den för mig djupare än så. Och det var där som diskussionen tog riktig fart.
Jag har länge skruvat obekvämt på mig när man börjat tala om insamlingsgalor. Det har varit ett svårt ämne eftersom jag så länge på olika sätt, varit inblandad i bistånds-/missionsverksamhet och frikyrklig insamlingsverksamhet där man gärna gör dylika galor. Världens Barn är ett tydligt exempel där jag aldrig känt mig riktigt fri eller bekväm med att säga vad jag egentligen tycker. Vid flera tillfällen den senaste tiden har Rädda Barnen hoppat på mig utanför den matbutik jag handlar på. De är påstridiga och säljande, samtidigt som de försöker kittla mitt dåliga samvete, det har i ärlighetens namn också fått det att bubbla över hos mig… Så i kombination med twittertråden och hinderbanan utanför min matbutik tar jag nu bladet från munnen. Jag tycker nämligen att ingen av de där galorna, Live Aid, Världens Barn, Rosa bandet – välj själv – gör något annat än att döva våra dåliga samveten.
Vi lever i en del av världen där vi lurats att tro att pengar löser alla problem. Någon sa till mig för ett tag sedan, i en diskussion som handlade om vad som är viktigt i livet, att pengar – till skillnad från kristen tro – pengar är på riktigt. Och det är precis den bluffen vi som samhälle gått på. Pengar löser allt, pengar ger värde, pengar ger liv. Som gemenskap menar vi att ett yrkes värde sitter ihop med lönen. Vi värderar sjuksköterskor och lärare för dåligt eftersom de inte få tillräcklig höga löner. Direktörer är för högt värderade eftersom deras löner är så höga. Men mina vänner pengar är inte på riktigt. Pengar har bara ett påhittat värde. De ger inte liv, de skapar ingenting. Pengar en skimär som så ofta lurar oss att bortse från det som är på riktigt.
Världen behöver inte fler insamlingsgalor, det blir inte färre fattiga barn i världen för att vi når högre insamlingsmål. Det ser vi nämligen till med den andra delen av våra pengar… Kärleken till pengar är roten till allt ont står det i Bibeln. Och det är just det som är problemet. När vi, i vår iver att få så stor del som möjligt av de pengar som finns, konsumerar billigt producerade varor, då skapar vi mer fattigdom än galorna nånsin kan ta bort. Det är girigheten i vår del av världen som gör fattigdomen. Det är inget vi inte redan vet – och det är också anledningen till att galorna kan samla in så relativt sett stora belopp. När vi sitter i tevesoffan och ser Carola gå runt bland fattiga barn, så skäms vi lite över allt ”fredagsmys” som breder ut sig över soffbordet, kanske också över de kläder vi har på oss som just de där barnen sytt åt oss. Så vi greppar mobiltelefonen, som fattiga barnarbetare i Kongo gett sina liv för att ta fram metallen till, och ringer ett samtal som kostar 9,90 (inklusive avgifter till mobiltelefonoperatören) och så kan vi luta oss tillbaka i soffan igen och njuta av den härliga musiken. I slutet av programmet kan vi se att vårt samtal är en del av de miljoner kronor som kommit in… Vi har gemensamt tagit ett djupt tag i plånboken, vi kan vara stolta… Nu kan vi med gott samvete shoppa ett år till, till nästa gång när samvetet sticker till lite och nån annan kändis kramar andra fattiga barn…
Galorna får oss att fokusera på pengarna, pengarna blir målet – som vanligt. Världen behöver förändras, vi kan inte köpa oss fria från det. Ditt engagemang är viktigt, du betyder så mycket. Det är när din vilja din kärlek läggs till min, det är när vi tillsammans söker Guds rike och hans rättfärdighet, det är då förändringen tar fart på riktigt.
Det tror jag på, det lever jag för.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Pepparkaksgubben

Follow the money – sägs det på engelska att man ska göra om nåt verkar oförklarligt. Vem tjänar på det som händer. Cerchez la femme, säger fransmännen, vilket ska vara samma sak. Jag har de senaste dagarna försökt förstå vad som egentligen hände där i Laxå med pepparkaksgubben, eller snarare pojken som inte skulle vara få vara pepparkaksgubbe.

På ytan verkar det så enkelt. Politiskt korrekt lärare får moralpanik och förbjuder pepparkaksgubbar och visan för att inte mörkhyade ska ta illa upp. Pojkes mamma står upp för sin son och konfronterar läraren som ändrar sig. Fast man får ändå inte äta pepparkakor på grund av allergier.
Men… Sedan blir det genast mer komplicerat. En artikel skrivs i Nerikes Allehanda, och tillstöd för pojken bildas en facebookgrupp. Den verkar bildas innan artikeln publiceras, eller åtminstone väldigt snabbt efter publicering, publicering på nätet alltså.
Genast drar gruppen till sig ett gäng med människor som får kulturkonserveringspanik. Man ska få vara pepparkarksgubbe, ingen får förbjuda något bara för att vi ska ta hänsyn till ”vissa” som sidan själv säger. Nationalsången är visst ett annat exempel.

Nå, vem tjänar då på detta? Utan tvekan är jag övertygad om att publicering av artikeln och skapandet av facebookgruppen är koordinerade och planerade. Men av vem och för vilket syfte? Av vem går ju bara att gissa, men varför är lite lättare att se.
Det skall nu piskas upp stämningar av att de där ”vissa” håller på att förbjuda oss att vara svenska. Ta ifrån oss våra traditioner, förstöra för våra barn. Sakta men säkert ska vi fås att tro att vi håller på att förlora mark. Vilket får mig att minnas en dekal som BSS spred för inte så länge sedan, innan de blev Sverigedemokraterna. På den stod det ”Siste svensken tar ner flaggan”. Budskapet var och är att ”vi” svenskar ska tro att vi är utrotningshotade.
Min teori är därför att det vi nu ser är en del av en medveten strategi för att piska upp röster inför nästa val.
Medan jag satt med denna lilla analys så får jag veta att en vän i Örebro blivit uppringd av en journalist på, återigen, Nerikes Allehanda. Journalisten vill få bekräftat att det på vännens skola blivit förbud mot stjärngossestrutar i luciatåget. Som det verkade på grund av Ku Klux Klan associationer… Så min fråga blir nu, vad är kopplingen mellan mitt kära gamla husorgan NA och SDs partistrateger?
På tal om deras partistrateger förresten.
I morse hördes deras ”chefsideolog” på radion svamlandes om vad som är svenskt och hur man är svensk. Vi pratar visst inte så högt, vi skrattar inte så högt, vi avbryter inte när någon pratar… Vi är övertygade om jämlikhet, mot barnaga och tror på demokrati. Fast demokratin tror vi bara på om de som representerar oss delar våra värderingar så att de beslut som fattas blir som vi alla vill.

Så jag är inte svensk. Känner inte så många svenskar heller… Växte inte upp i Sverige. Även om jag nog trodde att Kumla var svenskt.

Gå inte på deras dumheter, skrämselpropaganda och svammel!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Adventstid kom till vårt stillsamma hus…

I dag har jag funderat kring det här med adventssamlingar och skolor. Skolverkets inställning verkar vara att allting ska vara så neutralt som möjligt. Det är en i teorin lovvärd inställning, om än så bedräglig. Svensk neutralitet har ju ett tämligen solkigt förflutet. Vi var neutrala under andra världskriget och släppte igenom 1,2 MILJONER tyska soldater, samtidigt som vi lika neutralt krävde J-stämplar i judepass och skickade tillbaka norska motståndsmän till Gestapo. Under kalla kriget var vi neutrala och spionerade neutralt på Sovjet och vidarebefordrade informationen till CIA och deras allierade. Den svenska neutraliteten verkar gå ut på att hålla med den som skriker högst, eller i alla fall verkar vara mest lönsam att hålla med.
Ok jag erkänner… Jag tror inte alls på neutralitet, jag tror på att låta människor få uttrycka och möta olika uttryckssätt. För mig är det solklart så att skolverket inte bara har fel, de är inne på en farlig linje. Ju mer saker vi i neutralitetens namn ser oss nödgade att förbjuda och begränsa desto mer försvarslösa blir vi inför de som vill oss illa. Det är förbuden, begränsningarna som skapar utrymme för järnrörsfaschisterna. Det är när andra känner sig begränsade och påhoppade som vi förlorat kampen för jämlikhet för hbt-frågor och mot rasismen.
Könsneutralitet, konfessionslöshet och annan form begränsningar skapar bara ett polariserat samhälle. Om vi istället försöker att bejaka varandra, om istället skulle försöka att älska vår nästa som oss själva, då får vi nog allt det andra också. Personligen tror jag att han som sa det där om att älska vår nästa, Jesus, han är vårt enda hopp. Vad säger du?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Allting är relativt och korven den har två…

Jag har just läst en del konversation mellan Soran Ismail och en del ”folk” på twitter. Jag skriver ”folk” för jag vet inte riktigt hur jag ska definiera dem. Själva menar de sig vara kulturkonservativa, förespråka att allt ska vara som det alltid varit. Men de är totalrelativister. Allting flyter hela tiden. Det man konsekvent inte kan förstå är att vilken tradition man växt upp inom, sk etnicitet, och vilken flagga som finns på passet, sk nationalitet, är helt skilda saker. Allt rörs ihop till en enda röra där Sveriges gränser (de efter 1905…), midsommar, jul och dialekt på nåt sätt definierar vem som får vara vad och var man får vara det. Allt som talar emot deras resonemang är influerat av nån sorts konspiratorisk elit som vill fördärva jul och midsommar genom sin dialekt och sitt varande innanför de där gränserna. Nä hörni… Gå tillbaka till skolan eller läs på åtminstone. Det kulturella arvet, etniciteten, har inget som helst att göra med var du bor, nationaliteten. Om du tror att Sverige är mer ditt för att du kan läsa om dina förfäder i kyrkoböcker från 1600-talet, blir då Belgien mitt bara för att några av mina förfäder föddes där?
Den här nyväckta, eller åtminstone återväckta, brunskjortenationalismen behöver vaggas till vila igen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Det där med att vara demokrat…

Ibland tror jag att vi har alldeles för stor tilltro till ordens makt. Jag menar att vi så lätt går på det när partier hävdar att de är något som de helt uppenbart inte är. Bara för att man kallar sig demokrater, så betyder det inte att man är det. Bara för att man säger att man kände sig hotad, så betyder det inte att man var det. Bara för att man säger att man inte är rasist så betyder det inte att man inte är det…
I kommentarsfält i tidningar, i kommentarer på facebook, på twitter… över allt så dyker de upp nu, de som på allt sätt försöker att försvara sina vidriga förnedrande åsikter. Det i särklass vanligaste försvaret för sina rasistiska idéer är att man vill lyfta problemet med invandringen. Det enda man lyckas visa dock, är problemet med för lite kunskap. Invandringen är inget problem, har aldrig varit. Att vissa människor har problem med folk av annan hudfärg, det har skapat stora problem. Till exempel startat krig. Så rasister i alla länder – ni luftar inte det problem som alla har men ingen vågar säga – ni visar bara er egen brist på kunskap och mänsklighet. OM du stör dig på att din granne har en annan hudfärg, dra ner gardinerna, beställ dina grejer och din mat på internet… Åk hem och håll dig hemma. Vi har inget invandringsproblem, vi har ett rasistproblem.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized