Det här är berättelsen om hur oförutsägbart livet kan vara. Eller kanske snarare om hur det senaste året varit från min horisont, en tämligen subjektiv version, min bild, mina tankar. Samtidigt är det också berättelsen om att Gud hör bön…
I januari förlorade jag fotfästet totalt i livet. Mitt äktenskap kom till ett tämligen abrupt slut. Först förlorade jag mitt nu, ganska snart försvann framtiden. Det tog lite längre tid att förlora historien, men det hände det med. Det enda jag helt plötsligt hade var mig själv och jag gillade inte vad jag såg. På dagarna försökte jag hålla ihop livet, barnen, jobbet. Det var en intensiv period med mycket arbete att gömma desperationen bakom. Mitt offentliga jag höll ihop, men mitt inre befann sig i fritt fall. Jag kunde inte se att jag hade någon framtid kvar, förutom det att vara pappa. För mina barns skull var jag tvungen att fortsätta, jag visste bara inte hur det skulle gå till. Kväll efter kväll gav jag mig ut på promenad. Jag grät. På en särskild sten, i en dunge i närheten av där jag bor, satt jag. Gråten blandades med ilskan. Gud var det främsta målet för min vrede. Mina böner var anklagande, jag kände mig befryndad med Job i hans önskan om att aldrig ens ha behövt bli född. Min farfar, min pappa och jag har alla gett våra liv till att jobba för Guds rike, varför måste då jag bli krossad – var min fråga. Den fråga som jag så desperat sökte mitt svar på. De enda känslor som levde i mig var att vara ratad, bortkastad och uttjänt.
Samtidigt på en annan kontinent gjorde sig en kvinnlig åklagare beredd att göra sitt jobb. Hon blev inkallad till sin chef för att få sitt uppdrag, det som skulle komma att förändra både hennes och min situation. Det tillslag som hon skickades ut för att göra visade sig vara nästan 500 kilo kokain. Fem personer arresterades och togs in för förhör. Innan hon kunde åka tillbaka till huvudstaden igen, testades det beslagtagna, och distriktsåklagaren överlämnade fallet till sin rikskollega, hon kvinnan alltså. När allt var klart reste hon tillbaka för att påbörja sin utredning. I samband med förhören av de misstänkta blev hon och hennes närmsta chef hotade av de anklagades advokat. De skulle få veta vad “narkotikans lag” gick ut på. Chefen begärde förflyttning och lämnade sin kollega ensam med fallet. Hon genomförde utredningen, förhörde de häktade, och började göra sig redo för rättegången. Så en dag i slutet av maj blev betydelsen av “narkotikans lag” tydlig. Distriktsåklagaren som lämnat över fallet till henne hittades mördad, utspridd över staden. På hans kroppsdelar fanns ett budskap – det var hon som stod i tur. Kollegorna som utredde mordet fick höra att distriktsåklagaren hade blivit styckad, hon skulle bli hackad… Telefonen började ringa hemma hos henne, det stod hotfulla män och väntade utanför hennes jobb, hon fick livvakter. Det satt lappar på hennes dörr hemma, där hon bodde ensam med sin mamma, och hon blev jagad genom stan. Till slut skickades hon ut ur landet av sin högsta chef, det fanns inget mer som hennes stat kunde göra för att skydda hennes liv. Eftersom hon har släkt i Sverige hamnade hon här.
Vi råkade fira midsommar ihop. Lika förlorade i livet, lika utan fotfäste, började vi att försöka stötta varandra. Allteftersom tiden gick blev vi varandras stöd, varandras fasta punkt i tillvaron. Guds svar, hon för mig och jag för henne, på våra lika desperata böner…
Igår fick vi veta att hon får stanna i Sverige. Idag är första dagen på den nya framtiden. Gud hör bön!
Härligt Magnus!