Varannanveckaspappan

Livet är inte alltid den raka väg till lycka som man skulle kunna önska. Ibland blir det tvära kast i tillvaron som man måste förhålla sig till. Som rubriken säger så är jag numera hos mina barn varannan vecka. Deras mor är där när jag inte är det. Inte var det så jag tänkte mig livet, men nu är det som det är och jag kan bara förhålla mig till det. Jag har det senaste året fått lära mig väldigt mycket om mig själv, vem jag är och vem jag vill vara. Tyvärr är det inte alltid samma… Min självbild har fått sig många törnar, men jag har också fått inse hur lite jag kan kontrollera vad som händer med mig.

Min gudsbild har också blivit justerad. Under en period var mina böner av en karaktär som skulle ha inneburit många pipljud om de skulle kunnat sändas i usaisk teve. Märkligt nog så har jag fått lära mig att Gud håller även för såna böner, att Guds kärlek inte brister för att jag gör det. Jag trodde att jag skulle förlora min tro, men istället blev den starkare och viktigare än någonsin förut. Min brottningsmatch med Gud blev till en omfamning, en kram, av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Jag har fortfarande mycket kvar att lära, mycket kvar att upptäcka, men jag vet att ingen fallgrop i livet är så djup att inte Gud når mig. Den förvissningen är med mig varje vecka, varje dag, varje minut.

En vän sa till mig när det var som mörkast “Det finns ett liv på andra sidan det där svarta, du kan inte känna det nu – men det kommer”. Hon hade så rätt. Men det livet kunde jag inte skapa själv, det är en gåva från Jesus. “Jag är med er ALLA dagar” sa Jesus. Till och med de mörkaste.

Tack Gud för att din nåd räcker även för mig!