Guds vägar äro outgrundliga

Det här är berättelsen om hur oförutsägbart livet kan vara. Eller kanske snarare om hur det senaste året varit från min horisont, en tämligen subjektiv version, min bild, mina tankar. Samtidigt är det också berättelsen om att Gud hör bön…

I januari förlorade jag fotfästet totalt i livet. Mitt äktenskap kom till ett tämligen abrupt slut. Först förlorade jag mitt nu, ganska snart försvann framtiden. Det tog lite längre tid att förlora historien, men det hände det med. Det enda jag helt plötsligt hade var mig själv och jag gillade inte vad jag såg. På dagarna försökte jag hålla ihop livet, barnen, jobbet. Det var en intensiv period med mycket arbete att gömma desperationen bakom. Mitt offentliga jag höll ihop, men mitt inre befann sig i fritt fall. Jag kunde inte se att jag hade någon framtid kvar, förutom det att vara pappa. För mina barns skull var jag tvungen att fortsätta, jag visste bara inte hur det skulle gå till. Kväll efter kväll gav jag mig ut på promenad. Jag grät. På en särskild sten, i en dunge i närheten av där jag bor, satt jag. Gråten blandades med ilskan. Gud var det främsta målet för min vrede. Mina böner var anklagande, jag kände mig befryndad med Job i hans önskan om att aldrig ens ha behövt bli född. Min farfar, min pappa och jag har alla gett våra liv till att jobba för Guds rike, varför måste då jag bli krossad – var min fråga. Den fråga som jag så desperat sökte mitt svar på. De enda känslor som levde i mig var att vara ratad, bortkastad och uttjänt.

Samtidigt på en annan kontinent gjorde sig en kvinnlig åklagare beredd att göra sitt jobb. Hon blev inkallad till sin chef för att få sitt uppdrag, det som skulle komma att förändra både hennes och min situation. Det tillslag som hon skickades ut för att göra visade sig vara nästan 500 kilo kokain. Fem personer arresterades och togs in för förhör. Innan hon kunde åka tillbaka till huvudstaden igen, testades det beslagtagna, och distriktsåklagaren överlämnade fallet till sin rikskollega, hon kvinnan alltså. När allt var klart reste hon tillbaka för att påbörja sin utredning. I samband med förhören av de misstänkta blev hon och hennes närmsta chef hotade av de anklagades advokat. De skulle få veta vad ”narkotikans lag” gick ut på. Chefen begärde förflyttning och lämnade sin kollega ensam med fallet. Hon genomförde utredningen, förhörde de häktade, och började göra sig redo för rättegången. Så en dag i slutet av maj blev betydelsen av ”narkotikans lag” tydlig. Distriktsåklagaren som lämnat över fallet till henne hittades mördad, utspridd över staden. På hans kroppsdelar fanns ett budskap – det var hon som stod i tur. Kollegorna som utredde mordet fick höra att distriktsåklagaren hade blivit styckad, hon skulle bli hackad… Telefonen började ringa hemma hos henne, det stod hotfulla män och väntade utanför hennes jobb, hon fick livvakter. Det satt lappar på hennes dörr hemma, där hon bodde ensam med sin mamma, och hon blev jagad genom stan. Till slut skickades hon ut ur landet av sin högsta chef, det fanns inget mer som hennes stat kunde göra för att skydda hennes liv. Eftersom hon har släkt i Sverige hamnade hon här.

Vi råkade fira midsommar ihop. Lika förlorade i livet, lika utan fotfäste, började vi att försöka stötta varandra. Allteftersom tiden gick blev vi varandras stöd, varandras fasta punkt i tillvaron. Guds svar, hon för mig och jag för henne, på våra lika desperata böner…

Igår fick vi veta att hon får stanna i Sverige. Idag är första dagen på den nya framtiden. Gud hör bön!

Tisdagmorgon

Veckan som gick var intensiv. Jag håller fortfarande på att lära mig mitt nya liv, att vara heltidspappa även när jag inte bor med mina barn och allt vad som följer med det. I församlingen pågår också förändringar. Vid årsmötet i våras beslöt vi att prova något vi kallar omsorgsgrupper. Det känns som en nytändning för en del, ett problem för andra. Gudstjänsterna är där nyordningen börjar synas mest. Det är en glädje att se hur nya tankar vävs in i det välkända.

Gudstjänsten i söndags var ett gott exempel på det. Att lyssna i tro var temat. Sång och musik vävdes ihop med texter, predikan, ledning och böner på ett sätt som bara händer när Guds ledning får vara i fokus.

För mig är det en glädje att få tjäna i den här församlingen!

Basketmorgon

Mellandottern och sonen delar ett intresse med deras mor, basket. Sport var aldrig något som jag höll på med som barn. Det var inte tävlingsinstinkten som saknades, men motivationen att rikta in den på sport. Jag har sett ett enda sportprogram på teve från början till slut, Sverige – Sovjet VM i hockey 1981. Sverige förlorade med 1-13… Jag såg iofs också starten på F1-loppet i Monza 1978, det loppet där Ronnie Pettersson kraschade i starten och som ledde till hans död. Men nu sitter jag här och ser sonen träna basket. Och jag är glad! Glad för att mina barn hittar sina egna intressen, sina egna vägar. Glad för att de vill sådant som jag inte ville. Äldsta dottern ritar, målar – jag kan inte ens skriva rent… Jo de gillar musik alla tre, spelar, sjunger och dansar, så vi delar intressen också. Men det är skönt att få vara med om de där situationerna också där de har övertaget, där de vet mest. De blir bara fler och fler… Basketmorgon alltså, sedan städa, laga mat och vika tvätt.

Information

Hur gör man för att nå ut med information  nuförtiden egentligen? Allt oftare hör jag klagomål på att det är svårt att få tillgång till information om vad som händer i kyrkan. Fler gånger per vecka går det ut epost till församlingen från expeditionen. Plus att vi anställda dessutom skickar information på det viset. Hemsidan uppdateras varje vecka med det som händer under kommande vecka. Det så kallade kalendariet på den samma uppdateras automatiskt varje dygn… Det finns en facebook sida. Vi skickar sms, vanlig snigelpost och ringer. Varje söndag delar vi ut programblad för gudstjänsten och på dess baksida finns kommande veckas pålysningar. Vad är det då som gör att man känner sig allt mindre informerad? Jag börjar tänka att det helt enkelt är för mycket information. Inte från församlingen i sig, men från alla håll. Min egen inkorg i eposten och sms inkorgen på telefonerna (!) innehåller mängder med information om aktiviteter som jag eller mina barn förväntas känna till från kyrkan, skolan, idrottföreningar osv. Förr hade jag all den här informationen i huvudet, nu har jag den i telefonenerna. Det gör att jag faktiskt är mindre informerad trots att jag har mer information. Jag läser epost sämre än förut, det går ju alltid att ta upp telefonen och läsa senare. Men information som jag inte läser, hjälper mig ju inte. För det där jag igår tänkte att jag skulle läsa senare hamnar ju under allt det där som kom idag… Hur gör man för att nå ut med information nuförtiden – egentligen?

Varannanveckaspappan

Livet är inte alltid den raka väg till lycka som man skulle kunna önska. Ibland blir det tvära kast i tillvaron som man måste förhålla sig till. Som rubriken säger så är jag numera hos mina barn varannan vecka. Deras mor är där när jag inte är det. Inte var det så jag tänkte mig livet, men nu är det som det är och jag kan bara förhålla mig till det. Jag har det senaste året fått lära mig väldigt mycket om mig själv, vem jag är och vem jag vill vara. Tyvärr är det inte alltid samma… Min självbild har fått sig många törnar, men jag har också fått inse hur lite jag kan kontrollera vad som händer med mig.

Min gudsbild har också blivit justerad. Under en period var mina böner av en karaktär som skulle ha inneburit många pipljud om de skulle kunnat sändas i usaisk teve. Märkligt nog så har jag fått lära mig att Gud håller även för såna böner, att Guds kärlek inte brister för att jag gör det. Jag trodde att jag skulle förlora min tro, men istället blev den starkare och viktigare än någonsin förut. Min brottningsmatch med Gud blev till en omfamning, en kram, av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Jag har fortfarande mycket kvar att lära, mycket kvar att upptäcka, men jag vet att ingen fallgrop i livet är så djup att inte Gud når mig. Den förvissningen är med mig varje vecka, varje dag, varje minut.

En vän sa till mig när det var som mörkast ”Det finns ett liv på andra sidan det där svarta, du kan inte känna det nu – men det kommer”. Hon hade så rätt. Men det livet kunde jag inte skapa själv, det är en gåva från Jesus. ”Jag är med er ALLA dagar” sa Jesus. Till och med de mörkaste.

Tack Gud för att din nåd räcker även för mig!

Teologisk grund för GF

Det diskuteras friskt på gemensamframtid.se om det som nu kallas för teologisk grund. På den sidan så börjar också debatten om samkönade äktenskap skjuta fram sitt tryne igen. Argumenten är de gamla vanliga – bibeln säger att bögsex är synd alltså ska kyrkan säga usch och fy!.

Jag börjar tröttna rätt ordentligt på det här nu. Det skulle aldrig falla mig in att kalla den som har en annan syn på homosexualitet än jag själv för bibelförnekare, okristen – eller vad det nu är man försöker anklaga mig för. Jag är långt från liberal – tro mig. Min tro, min församlingssyn, mitt förkunnande – allt detta är djupt rotat i min bibelläsning. Jag uttrycker inga åsikter utan att ha gjort mitt exegetiska arbete grundligt. Så kära baptistbröder (för det är ju bara bröder…) Lägg ner nu. Ni vill ju inte den här processen. Era kommentarer gör inget annat än att bryta ner och det har jag svårt att se som värdigt vårt uppdrag som Jesu lärjungar. Ni har er syn på bibeltolkning – det kan jag respektera och till och med förstå hur ni tänker – jag har min. Bibeln har dock varit min ständige följeslagare sen jag lärde mig läsa så era kommentarer på bloggar och annat kommer inte att få mig att ändra uppfattning.

För att tala klartext, jag kan inte se att bibeln på något sätt skulle förbjuda homosexualitet eller att homosexuelle skulle kunna få gifta sig. Alldeles oavsett vad det nu står i 1917-års, Folkbibeln, Karl XIIs eller någon annan ÖVERSÄTTNING. För mig är detta dock inte på något sätt frälsningsavgörande. Därför kan jag tänka mig att dela gemenskapen med er. Jag anar dock att ni betraktar min uppfattning som något som diskvalificerar mig från att få mitt namn i livets bok. Det kan jag inte göra något åt. Är det inte dags att fundera över hur vi kan komma vidare?

Vart tog ni vägen igen…

Jag vill komma med en liten komplettering till gårdagens inlägg.

En del av oss pastorer byter ibland arbeten och går in i annan tjänst. Det är inte per definition att ”ge upp”. Hela mitt resonemang igår handlade om den grupp, som tyvärr är alltför stor, som kraschlandar redan i sin första tjänst och sedan lämnar utan tanke på att återvända. Vi som emellanåt återvänder till vår ”civila” karriär (i mitt fall bussar och lastbilar) har en lite annan situation. För andra handlar det om att man utvecklas som person och gått vidare/ för tillfället inte hittat rätt församlingstjänst och jobbar med nåt annat. Det är inte heller det jag försökte beskriva.

Dock tror jag att min grundfråga är något som vi måste börja diskutera på allvar i församlingarna. När tillskottet till nya pastorer är ungefär 10 om året så blir det rätt känsligt om hälften kraschar inom ett år… Vad gör vi?

 

Vart tog ni vägen…?

Av och till under åren har jag funderat på en fråga som gnager en del. Innan jag berättar om den så vill jag ge ett litet varningens ord… Jag är fullt medveten om jag sticker ut hakan lite. Mina tankar är dock just mina tankar och inte den fulla sanningen. Kanske finns det någon som läser det här, känner igen situationer som jag beskriver och tycker jag har fel. Det är i så fall helt ok! Jag har ofta fel, men det följande tycker jag ändå är viktigt att försöka fundera över.

Jo frågan det handlar om är varför så många av mina studiekamrater slutade vara pastorer så fort? Jag brukar ibland tänka på mig själv som den motvillige pastorn. Min pappa var pastor och så vitt jag vet lycklig och nöjd med sin insats. Under perioder var det slitsamt, men jag hörde aldrig ett ord om att ha skulle ha ångrat sig. Tvärtom, när han gick i pension (vid 67 års ålder) så fortsatte han att jobba. Han ägnade rätt mycket tid åt att hjälpa små församlingar som inte hade råd med pastor, eller som inte hittat någon ordinare. Före sin pensionering var han på sex platser (om jag nu kommit ihåg allt rätt, jag själv föddes på plats nummer fem…), efter var han i ytterligare tre församlingar.  De sista åren gav han sin kraft åt den församling som han pensionerades ifrån – några veckor innan han avled var han med i församlingens julspel.

Den här fokuseringen kring församlingen i min uppväxt gav rätt speciella förutsättningar för mig. Så länge jag kan minnas så klappade tanter (mest) mig på huvudet och sa: Du ska väl bli pastor som pappa när du blir stor! Och så länge jag kan minnas så var mitt svar detsamma varje gång: NEJ! Jag ville inte, vad som helst, men inte det.

Hursomhelst så var mitt motstånd förgäves. Tanterna (eller var det Gud?[jo, jag vet svaret på den frågan men det berättar jag inte här]) vann. Först skaffade jag mig en fritidsledarutbildning, men när det inte var tillräckligt för (du vet vem) så blev det till sist en pastorsutbildning.

För att återvända till min barndom. Under min uppväxt så passerade en del av de stora ”stjärnpredikanterna” förbi hemma hos oss. De där som blev så beundrade av så många – John Hedlund, Bertil Paulsson – de har alla suttit och ätit vid vårt köksbord. Från barnsben (bokstavligt) fick jag lära mig att pastorer är helt vanliga människor med både bra och dåliga sidor. Missionsföreståndare, diskriktsföreståndare – vanliga människor på alla sätt de med. Det här låter som en självklarhet, men det verkar som om inte alla tänker så.

När jag till sist började min pastorsutbildning så upptäckte jag något helt nytt, beundran för den store PREDIKANTEN. Helt uppenbart var det så att det vissa av våra lärare sa, det var oantastligt. Andras åsikter fick ifrågasättas, men inte deras. Jag tänker inte säga vilka… En annan sak som hände var att jag helt plötsligt gick från att ha varit den yngste hela tiden, till att vara bland de äldsta i klassen. Jag var 25… mina studier blev dessutom avbrutna av en period i El Salvador och sedan läste jag färdigt på en annan skola. 31 år gammal blev jag så avskild till pastor i Svenska Baptistsamfundet. Redan då – efter att min ursprungliga klass varit ute  tjänst i två år – hade flera stycken slutat. Innan jag ens hade börjat.

Frågan som gnagde fick jag med mig in i tjänst. Under min första utbildningsperiod fick jag veta av några klasskamrater att pastor borde jag inte bli. De menade att jag inte var passande för jobbet utan borde bli politiker istället. Jag tror inte nån av dem är kvar i tjänst…

Min fråga, varför ger så många upp?, har nog inget enkelt svar. En del hävdar att bara man har en tillräckligt konservativ förkunnelse då klarar man vilka motångar som helst. Men minst lika många av mina riktigt konservativa kamrater som liberala har gett upp. Den förklaring som jag lutar åt mest just nu handlar om förväntningarna.

Dels är det pastorns förväntningar. De mest konservativa av mina vänner bar med sig bilden av sig själva som stjärnpredikanter. Åtminstone skulle de bli det efter utbildningen. Men när man står där inför åtta gudstjänstbesökare söndag efter söndag i en liten kyrka då blir det svårt att leva upp till den bilden. Andra försökte jobba så hårt för framgången att deras familjer inte ville vara med längre. Och eftersom en pastor inte får misslyckas så föll de ifrån. För andra blev det säkert en kombination av allt detta, plus det ekonomiska trycket. Pastorn är ju rätt ofta den som har den lägsta lönen i församlingen, så pastorsbarnen får svårt att känna sig hemma i en gemenskap där de jämnåriga alltid har det materiellt sett bättre. Pappa/mamma pastorn åker på sportlovsläger med de övriga barnen i församlingen, men de egna barnen har man inte råd att ta med… Tro mig, det är INTE en överdrift. Sedan förväntar sig många pastorer att de hela tiden ska räcka till för alla. Det är fult att tänka på pastorsvarandet som ett jobb – men vänta nu, till och med Gud vilade på den sjunde dagen…

Sedan har vi församlingens förväntningar. Redan nu vill jag säga att den församling jag arbetar i är en lyyyyysande arbetsgivare! Men det gäller verkligen inte alla församlingar… Vissa av mina kollegor arbetar under förhållanden som skulle skapa rubriker i pressen om man bara visste. De flesta räknar med att kunna få ut sin lediga tid, men en kollega berättade om vad styrelsens ordförande svarat när pastorn ville ha ut sin lediga helg. Är du här för att jobba, eller vara ledig? Det finns också tendenser till att föra in företagstänkande i styrelsearbetet. Men ser pastorn som församlingens vd, och tänker sig att det som gäller för vdn på mitt jobb det gäller för pastorn. Alltså kan man kräva vilken arbetsinsats som helst – oreglerad arbetstid är väl oreglerad? Det man så lätt glömmer är att många pastorer tjänar mindre än sjuksköterskor och brandmän… Jag har en jämförelsevis bra lön, riktigt bra i jämförelse med de flesta. Men om jag istället för att vara pastor skulle fått jobb som sopåkare här i Sundbyberg så skulle jag ha tjänat 5000:- mer i månaden. Det vet jag eftersom flera av dem slutade för några månader sedan. De fick nämligen en lönesänkning ner till min lön och det kunde man inte tänka sig att köra sopor för… Om man till detta lägger det faktum att en pastor aldrig kan vara helt ledig ens på sin semester. För om man ska ta semester så måste man planera alla gudstjänsterna under ledigheten… Om någon avlider så får man åka hem. Vi hade sommarstuga när jag var liten. En gång per vecka åkte pappa till en telefonautomat i Mustafors och ringde för att få veta om något hade hänt. Några gånger fick vi åka hem…

Alltså ingen ekonomisk kompensation, svårt att få ledigt och arbetsdagar som har svårt att ta slut. Lägg på en självbild som går ut på att man som den store predikanten ska räcka till för vad som helst och föra oändliga skaror till Gud (bara den här eländiga pappershögen på skrivbordet är borta..). Detta är receptet på katastrof. Och det kan inte lösas med teologi.

Men vi som då överlevt så långt, varför har vi gjort det? Märkligt nog ser jag rätt många pastorsbarn bland ”överlevarna”. Det kanske är för att vi är så miljöskadade att vi inte fungerar någon annanstans. Eller så beror det på att vi tar vårt jobb, men inte oss själva på så stort allvar. Jag tror faktiskt på det senare. Vi har sett baksidan, vi har växt upp med den. Vi har vant oss vid att leva med den granskning som församlingar ofta utsätter pastorsfamiljerna för. Dessutom tror jag inte att någon av oss gått på myten om vår egen storhet – myten om den upphöjde ofelbare pastorn. (jag kan ha fel här… det finns nog säkert många som tycker att jag är rätt självcentrerad – men det får ni väl upplysa mig om då )

En kyrkoledare i ett annat sammanhang än mitt sa en gång till en grupp blivande medarbetare ”Om man har en tillräckligt stark kallelse kan man gå genom vilka väggar som helst!”. Dumheter! Kallelsen behövs – men den måste paras med insikten att församlingen inte vilar på mina axlar. Jesus kan gå genom väggar, vi får nåden att följa efter genom hålet… Jesus kan gå på vattnet – vilket är tur eftersom vi behöver bli uppdragna ur djupen ibland.

Så vart tog ni vägen vänner? Ni har en plats trots misslyckanden, trots att ni aldrig blev stjärnpredikanter. Ni behövs, jag behöver er – tillsammans med Jesus kan vi faktiskt åstadkomma det vi nog alla en gång drömde om. Eller för att citera Tage : Vi som satts att leva i besvikelsens epok, ja gör vi nu vad ska vi tala på för språk? Ett sätt är att även om det blåser lite kallt – tro på det vi trodde på trots allt!

Migrationsverket och individuell prövning

De senaste dagarna har migrationsverkets företrädare och migrationsministern med en druckens envishet hävdat att de som just i detta nu utvisas från Sverige till Irak inte har skäl att få stanna. Detta hävdar man mot alla andras bedömning (UNHCR, Amnesty osv osv…). Man säger att de uttalar sig om hur det ser ut för dessa grupper (kristna och HBT-personer) i Irak och Sverige gör en individuell bedömning av varje fall. Det låter ju en human och mer rättssäker bedömning, åtminstone vill man att det ska verka så. Sanningen är dock en helt annan. Individuell prövning är naturligtvis det bästa, när man står inför ett individuellt hot. Nu är ju fallet ett helt annat… De här människorna är ju hotade just för att de är del av en grupp! Det kollektiva hotet är själva problemet. Hotet uttalas inte till varje individ utan till gruppen. Om man då ska kunna göra en prövning på personnivå så ska ju det handla om man är en genuin del av kollektivet, dvs är du homo- bi eller transsexuell? Är du verkligen kristen? I annat fall kan man ju bara uttala sig om denna person blivit utsatt för övergrepp ännu eller inte. Vilket skulle innebära att skyddsbehovet inte uppstår förrän övergreppet är utfört. Det är visserligen klassisk svensk flyktingpolitik, som resulterat i sådana skamfläckar på vår historia som J-stämplarna, Baltutlämningen… Nu är det dags att migrationsverkets befattningshavare, gränspolisen och regeringen slutar att gömma sig bakom sina höga hästar. Ingen kommer undan sitt personliga ansvar för dessa människors liv. ”Jag följde bara reglerna” har ju inte varit ett godtagbart försvar sen Nürnbergrättegången om jag inte minns fel. Jag skäms över bristen på ryggrad hos er mina landsmän – eller handlar det om illa dolda sympatier för det där partiet som kravlade upp ur rännstenen och in i riksdagen senast?

Captain’s log, stardate -311963.3640918316

Sen kväll igår, tidig morgon och lång dags färd mot natt idag med. Igår kväll var sammanträdeskväll, känns som ett parti prata-skriva-spring… fast på ett uppmuntrande sätt. Råd och styrelser i Rissnekyrkan har numera möten samma kväll. Jag får gå emellan, vilket har sina sidor. Det positiva överväger dock.
Idag är det konferensplanering och begravning på agendan, samt slutplanering inför gudstjänst och retreat. Brist på jobb är det ont om